Religion, sökandet efter klokhet, etik, moral och förståelse.

Detta kommer bli ett kort inlägg där jag kommer säga varför jag gillar religion även om jag inte är religiös på samma sätt som de abrahamitiska religionerna (personligen är jag deist). Anledningen att jag ser upp till religion och även uppskattar den är för att den tillför en hel del frågor om etik och moral. Den delger även en del kloka resonemang omkring livets händelser vilket bidrar till en förståelse för livet och dess värde något som medför att människan kan bli mer förstående och barmhärtig inför sin omvärld. Enligt mig är religion då det ses som ett studium och ark för samtal om etik och moral något som bidrar till förståelsen av dagens samhälle. Religionen bidrar även till att diskussionen och samtalen kan inleda ett sökande efter förståelsen för etikens grundläggande värden för varje religion bidrar på sitt sätt till ett perspektiv som inkluderar etiska och moraliska ställningstaganden. Utöver detta bidrar även religioner med visdomsord som är värda att studera närmare och samtala omkring för att nå en högre insikt i olika frågor utan att jag som person för den delen måste vara troende. Med andra ord jag ser upp till religion då den ger mig verktygen att tolka min omvärld, förstå etik och moral samtidigt som den delar en hel del klokskap och visdomar med den som vill samtala det budskap som religionens urkunder förtäljer. Här ska dock inte mytologier förringas heller då dessa även säger en del om människan och den värld hon lever i, men allt som allt vill jag säga att religion i mina ögon är ett väldigt gott redskap för klokhet, visdom och tolkandet av etik och moral.



/Sven-Göran Isaksson

Våga vara berättare!

Att vara berättare är något jag har svårt för och även har haft svårt för men som jag har blivit bättre på med tiden. En anledning till detta är för att jag idag kan berätta genom internet något som gör att jag vågar förmedla mina tankar mer öppet något som även gjort mig mer öppen i offentliga miljöer även om jag fortfarande skyggar tillbaka för samtal i det offentliga "fysiska" rummet. Det jag vill säga är dock att alla människor måste våga bli berättare för att framföra sina åsikter och perspektiv om hur saker bör vara, för om en människa aldrig berättar i det offentliga rummet så kommer berättelsen att stanna bakom slutna dörrar. Med andra ord ser jag det som en otroligt viktig sak ur ett samhällsperspektiv och demokratiperspektiv att vi som människor blir berättar och delar våra berättelser med våra medmänniskor i det offentliga. Det behöver inte ske fysiskt utan kan lika gärna ske över nätet men allra helst skulle jag vilja säga att den bästa berättelsen skapas tillsammans med andra. Här menar jag att då vi träder fram som berättare inför andra och offentligheten så kommer offentligheten även med större chans ifrågasätta vad vi säger liksom söka att förstå oss på ett djupare plan, något som medför att vi utvecklar vår tanke och vinner större förståelse för oss själva. Samtidigt blir vi under denna process en del av något större och även definierade som ett vem istället för ett vad. Vi frångår den roll vi tidigare har haft genom att tala i det offentliga rummet och skapar oss plötsligt en bredare person, en person som människor omkring oss upptäcker är minst lika mångbottnad som de själva. Således blir att vara berättare i det offentliga eller bara bland vänner till en början med även starten på en utveckling mot att visa vem man är och vad man vill förändra. Det vill säga att jag som berättare får en ärlig chans och möjlighet att förklara hur jag tänker, vad min inställning är, vilka motiv jag har och varför jag gör på detta sätt utifrån min egen berättelse. Detta är ytterst viktigt då vi alla grundar våra ställningstagande och värderingar i tidigare skeenden och möten i livet, skeenden som kan påverka oss långt upp i åldrarna. Låter vi inte oss själva berätta om dessa skeenden, möten och värderingar så är risken med andra ord stor att vi utvecklar tankar och idéer som är farliga och destruktiva för oss själva liksom de omkring oss. Jag vill med andra ord peka på att jag när jag träder fram som berättare dels får möjlighet att förklara min vy men även möjlighet att få min vy ifrågasatt på ett reflekterande sätt något som gör att jag förändras men även har chansen att förändra andras tankar om den värld vi lever i. Jag skapar således en förståelse för min åsikt och min ställning i olika frågor samtidigt som människor omkring mig får chansen att förhålla sig till dessa inom ramen för ett gott samtal.

Så mitt avslutande ord blir att våga bli en berättare, börja i liten skala och arbeta dig utåt. För vem vill i slutändan vara ett vad i form av kille, tjej, mamma, pappa när man kan vara ett vem i form av engagerad, förstående, mångbottnad, reflekterande och klok. Samtidigt ska jag lägga till en varning och det är att alla du berättar inför kommer inte att vara trevliga i sin ton tillbaka, men ge dem i så fall en chans att berätta sin berättelse så kanske du även finner ut vad som gör att de reagerar som de gör.

/Sven-Göran Isaksson

Min syn på feminism

En notering för den som läser detta inlägg, detta är i allra högsta grad ett inlägg som grundar sig på mina kunskaper och mitt perspektiv av feminism. Det är inte ute efter att kritisera feminismen som rörelse, ideologi eller forskningsfällt utan söker efter att förklara vad feminism innebär. Jag vill med andra ord förklara feminismen och ska även medge att jag som person är väldigt mycket för genusvetenskapen något som även gör att jag är för feminism. Detta medför dock inte att jag inte kan hålla mig kritisk till feminismen, något som jag förmodligen kommer återkomma till i senare inlägg då jag främst lutar mig mot den normkritiska skolan.

Feminism är en hel del olika saker, det är ibland svårfångat men kan i en svensk kontext utifrån min tolkning sägas handla om jämställdhet. Det vill säga det lika värdet mellan män och kvinnor där samhället inte gör skillnad på dessa två beroende på det sociala könet. Redan här dyker en del ord upp som är väsentliga att förstå för att greppa feminismen och dessa begrepp är jämställdhet och det sociala könet. För att göra ett avstamp tänker jag således förklara socialt kön till en början med och även lite djupare då jag antar att de flesta som läser denna blogg förstår vad jämställdhet handlar om.

Socialt kön är en term som används för att beskriva det kön som skapas genom kultur, norm och social interaktion mellan människor. Det vill säga hur kön gestaltas i språket, i media och i sättet att vara mot kvinnor och män. Något som är viktigt att ha i åtanke här är att socialt kön reproducerar sig självt genom olika organismer i samhället såsom familjen, skolan, arbetsplatsen och det offentliga rummet då dessa organismer bär på normer och förväntningar. Dessa förväntningar förvärvas sedan mellan människor för att skapa en hållbar socialstruktur, det vill säga samma process som skapar våra roller i en grupp. Utifrån detta kan det med andra ord sägas att det sociala könet liksom övriga roller i samhället skapas i mötet med den andre och mötet med kulturen. Som människa är jag och du naturligt en del av en kultur något som gör att vi relativt oreflekterat fylls med vår kulturs normer och värderingar. Detta sker genom olika bestraffningar och belöningar vilket bidrar till att skapa en förståelse för rätt och fel i vår roll och vårt jag. Då det kommer till det sociala könet kan dessa markörer och betingelser vara så subtila som en förälders kroppsspråk, lärarens tyckande och kompisgängets åsikter om dig som person.  Att notera är dock att samtliga av dessa normer inom vilken du och jag döms är förvärvade och nedärvda genom vår kultur. Det vill säga att du och jag som man, kvinna och person formas av yttre påverkan och normer som vårt samhälle förvaltar över. Dessa normer är dock inte fasta men svåra att förändra då den som bryter mot en norm kan få en rejäl bestraffning för sitt brott mot normen. Då det kommer till det sociala könet kommer dessa bestraffningar i form av exkludering, svidande ord och även olika former av fysiskt och psykiskt hot.

Ser jag till feminismen i detta fall så arbetar de, nästa oavsett gren, för att motverka dessa roller och även frigöra könen. Här ska dock noteras att det inte stämmer helt överens för alla grenar av feminismen då en gren istället söker att starta krig mot mannen och dennes dominans på ett plan som skulle innebära utrotandet av mannen som biologiskt kön. Dock så är denna gren en minoritets gren i en minoritets grupp som i regel söker att frigöra kvinnan och mannen från sina förväntade roller i vad som ska bli ett jämställt samhälle. Jämställdhet i detta fall är att samtliga personer ska bära på lika värde, lika lön och lika möjlighet, det vill säga ett samhälle där barrikaderna som upprätthålls genom norm är eliminerade. Att säga att feminismen, bortsett från en gren, hatar män är således felaktigt och i regel ett missförstånd istället bör en se på feminismen som den gren som söker att skapa lika förutsättningar för män och kvinnor. I mina ögon är således feminismen, tillsammans med liberalismen i somliga avseenden, en av de vackraste ideologierna där många ideologier i sin grund är oerhört vackra till sin tanke. Med detta sagt kommer jag nedan att citera ett stycke ur en uppsats jag en gång skrev (Uppsats på avancerad nivå) där jag förklarar feminism och genus som teori. Jag hoppas att stycket ska vara tydligt nog för er som läsare att följa med i och även klargöra ett annat sätt att se på och använda feminismen på.

2.4 Genus ur ett antropologiskt perspektiv

Denna del av teorin kommer att lyfta fram vad genus innebär och hur könet är en konstruktion genom kulturen. Enligt Kulick (2004) är genus inom antropologin ett ord som används för att beskriva det sociala könet som en del av kulturen. Kultur i detta fall är ett brett begrepp enligt Kulick som i sitt fall valt att beskriva kulturen som det tankemönster liksom system som människan har skapat. Genus i detta fall blir således teorin om varför liksom vad som vidhåller att människan på grund av sitt kön ses som olika varelser och även varandras motsatser. Denna bild upprätthålls i sin tur av symbolik liksom tolkningar som görs utifrån den kultur vi är en del av (Kulick, 2004). Effekten av detta blir bland annat att män och kvinnor tilldelas olika roller inom samhället utifrån hur kulturen upplever att de två könen är formade av naturen. Somliga tänkare inom denna tradition och feminismen menar bland annat att kvinnan inom kulturen kan bli låst i sin roll på grund av sin förmåga att föda barn, något som härstammar från det biologiska könet (Held & McGrew, 2010). Effekten av detta kan dock bli och har blivit att det biologiska könet har byggt en bild av ett socialt kön (genus) som låser de två biologiska könen i olika roller där män till exempel är ledare och starka medan kvinnor är fostrare och vårdare (Kulick, 2004). Att vara vaksam på enligt Kulick är att genus och könsroller i sin grund inte nödvändigtvis behöver finna stöd i det biologiska könet utan att det snarare är kulturens underliggande normer som styr hur människan ser på kvinnligt och manligt. Med andra ord handlar genus om studiet av det underliggande systemet i olika kulturer som skapat bilden av kvinnligt och manligt, något som begränsar människan men även kan låsa kvinnan ute från somliga roller i samhället.

2.5 Feministiskt perspektiv, liberala och marxistiska

Den teoretiska delen inom feministiskt perspektiv kommer att utgå ifrån Steans kapitel i Governing Globalization något som medför att governance kommer att omnämnas. Governance är enligt Stean (2010) ett begrepp som beskriver hur organisationer av olika slag samverkar för att påverka olika nationergenom ett bredare deltagande. Bland annat pekar Stean (2010) på att NGO (Non-goverment organization) blir en viktig del i styrandet av det moderna samhället. Då det kommer till feministiskt perspektiv medför det att kvinnors organisationer granskas utifrån ett genusperspektiv. Med detta menas att feminismen söker att förklara hur kvinnors situation och möjligheter påverkas av rådande normer liksom vilka hinder dessa system skapar för kvinnliga organisationer och individer. Vidare söker även feminismen som perspektiv finna svar på vad som kan göras för att luckra upp dessa barrikader som kvinnor står inför (Stean, 2010). I denna teoridel kommer i korthet två perspektiv lyftas där det ena är den marxistiska feminismen och den andra den liberala feminismen.

Marxistisk feminism talar om patriarkat och hur denna struktur som gynnar män försätter kvinnor och män i olika sfärer. Patriarkat medför bland annat på en samhällsnivå att kvinnan inte har samma tillgång till makt något som medför att deras röst inte hörsammas lika bra som männens röst i olika frågor. En effekt av detta blir således att kvinnor förlorar makt på grund av att de är kvinnor även om de innehar samma förmågor och kunskaper som männen. Vidare pekar marxistisk feminism på att patriarkatet bidrar till en omedveten normbildning som låser kvinnorna vid vård, omsorg, uppfostran och den privata sfären i hemmet medan männen blir aktörer i den offentliga sfären där makten över samhället är större (Stean, 2010). Det som marxistisk feminism arbetar emot då det kommer till förändring ligger således i normen och föreställningen om könet samtidigt som denna gren av feminismen pekar på samhällets ansvar att lyfta fram och skapa utrymme för kvinnor. Liberal feminism talar i detta fall istället om förändring genom agerande. Det vill säga att kvinnors situation kan förändras genom en omstrukturering av de spelregler som för tillfället är rådande. Denna förändring kan enligt liberal feminism ske genom att kvinnor organiserar sig och ställer krav på samhället genom icke-statliga aktörer, något som medför att samhället tvingas ta hänsyn till kvinnors uppfattning inom frågan. För att detta ska fungera menar dock liberal feminism att kvinnor måste ta tillvara på de möjligheter som samhället erbjuder dem. En av dessa möjligheter är rätten att organisera sig inom samhällsfrågor och på så sätt bli en kraft som samhället inte kan ignorera (Stean, 2010). I grunden delar dock marxistisk och liberal feminism perspektiv även om lösningarna ser olika ut. Marxistisk feminism ser till exempel att samhällsstrukturen måste förändras för att gynna kvinnor medan liberal feminism pekar på att kvinnor måste påverka förändringen av samhället genom de möjligheter som de har. Båda perspektiven lyfter dock fram problematiken utifrån kvinnors förtryckta position även om angreppssätten är olika (Stean, 2010)

Källor:
    Kulick, D. (2004): Hur blir man en riktig kvinna eller man. I Från kön till genus: kvinnligt och manligt i ett kulturellt perspektiv, Kulick, D. & Bjerén, G. (red.), 7-35. Stockholm: Carlsson.
    Steans, J. (2010): Global Governance: a Feminist perspectiv. I Governing globalization: power, authority and global governance, Held, D & McGrew, A G. (red.), 87-111. Malden, Mass.: Polity Press.

/Sven-Göran Isaksson

Från ett vad till ett vem

I detta inlägg kommer jag att skriva om ett synsätt som presenterades för mig genom Berit Larssons text om besökaren och berättaren. Texten i fråga tar sin utgångspunkt i skolans värld men är utformad på så sätt att den även kan sättas i kontexten samhälle och det offentliga samtalet. Kärnan i detta inlägg kommer således att handla om övergång från vad till vem vilket är något som jag finner intressant.

Jag som person kommer alltid att befinna mig i olika roller oavsett vad jag företar mig i mitt liv. Frågan är dock hur jag blir sedd och huruvida jag är en vad eller vem i andra människors ögon. Som ett vad är jag man, student, blivande lärare, bloggare och en hel rad andra titlar som är ganska intet sägande i sig men skapar kategorier i vilka andra kan sortera mig. Då det kommer till vem jag är blir dock frågan svårare att besvara samtidigt som denna fråga kräver att andra omkring mig får tillgång till mina värderingar, åsikter och föreställningar om världen. Övergång mellan vem och vad menar Larsson (2002) först kan ske när jag som person ställer upp som berättare i det offentliga rummet samtidigt som jag låter andra gå på besök i min värld. I detta möte menar Larsson att det uppstår en skiftning då jag som person skapar mig en identitet i samhället, plötsligt är jag inte längre ett vad utan blir ett vem i och med att mina åsikter och värderingar har blottlagts för offentligheten. Denna övergång finner jag intressant då den skapar en möjlighet för olika individer, även om de har en grupptillhörighet, att vara unika och även visa på vart de står. Men detta möte är dock inte problemfritt vilket jag bland annat lyfte fram i mitt första inlägg för även om jag väljer att tala i det offentliga rummet medför detta även en risk. Risken är nämligen att jag som person frigör mig själv från gruppen samtidigt som jag även blir en öppen måltavla för andra människors raseri över de fel som finns i världen. Det vill säga att jag i mötet med besökaren misslyckas med att förmedla min berättelse på sådant sätt att en sund dialog kan uppstå. Visst är det så att vi inte ska komma överens alla gånger, trotts allt är det genom olikhet som lärande skapas, men samtidigt måste jag som berättare för att våga bli ett vem bemötas med respekt från besökaren. Jag vill med andra ord mena på att jag när jag träder ut i det offentliga rummet måste veta att mina medmänniskor är medmänskliga vilket är en förmåga som människan måste träna upp enligt Larssons resonemang. Men oavsett dessa risker så är min berättelse och övergången från vad till vem väl värt det då jag genom denna övergång även har chansen att få andra människor att förstå mig samtidigt som jag kanske även kan få dem att låta mig besöka deras värld. Det är med andra ord utbytet som är det viktiga i resan från vad till vem och inte identiteten utan egentligen är det min förmåga att genom min vandring skapa mig en förståelse för min medmänniska. Detta i sin tur är början på den långa väg som leder till medmänsklighet, något som jag kanske tar upp i ett senare inlägg.

Referens:

Larsson, Berit (2002): Att gå på besök. Arendtska samtal i en pedagogisk kontext. I Ulla Holm, red: Om samtal. En nordisk antologi. Alingsås: Ad tendere.

/Sven-Göran Isaksson

Att tala om människor eller tillgångar

Under en längre tid har jag fascinerats av hur vi som människor verkar kategorisera varandra utifrån tillgång i ekonomi snarare en tillgång socialt. Dessa tendenser märks väldigt väl när det kommer till frågan om invandring där frågan efter ett tag reduceras till att handla om huruvida vi tjänar på invandringen eller ej. Denna bild stör mig då den saknar djup och nyansering liksom förringar människan till att blott bli en tillgång istället för en människa. Det som skrämmer mig mest med denna retorik är att då vi talar om andra som tillgångar och inte som människor blir det även lättare att argumentera för hur vi ska göra oss av med problemet istället för att arbeta med roten till problemet. I fallet invandrare, och även de som är födda inom landet, är problemet egentligen något som grundar sig i tillhörighet och maktpositioner. Problemet grundar sig med andra ord sett ur mitt perspektiv i att människor exkluderas och segregeras på grund av olika samhällsfaktorer. Sådana samhällsfaktorer är härkomst, kön, etnicitet, klass men även sexualitet något som gör att frågan handlar om långt mycket mer en ekonomi. I grunden skulle jag vilja säga att frågan handlar om ett misslyckande att få människor att möta varandra och varandras föreställningar om varandra. För som jag ser det är det först i mötet mellan det okända och det kända som förändring kan uppstå samtidigt som det först är i detta möte som jag som har makt kan förändra och förstå hur jag måste ge delar av min makt till den som inte har samma makt. Vare sig det är social eller ekonomisk makt måste jag som människa vara bered på att dela med mig av den makt jag har för problemet är inte att få mig att delta i en demokrati utan problemet är att få den utan makt att delta.

Notera att ovanstående stycke är en ingång till hur denna blogg kommer att skrivas. Det vill säga att jag som författare kommer att skriva utifrån ett kritiskt perspektiv och även välja bort ord såsom fördomar. Anledningen till detta ligger i att fördom som ord aldrig skapar grunden för en god diskussion där föreställningar istället skapar en lucka att tala om den egna världsbilden. För hur vi än gör så bär vi alla på föreställningar om världen utifrån den erfarenhet vi har, utifrån denna erfarenhet kan vi sedan skapa oss en mer nyanserad bild i mötet med den andre, vetenskapen och omvärlden. 

Kommentera gärna på detta inlägg om ni har någon invändningar mot inlägget eller om ni som läsare har något ämne som ni vill ta upp. Jag hör mer en gärna er synpunkter och för med glädje en diskussion omkring olika ämnen. 

/Sven-Göran Isaksson